Barn är helt vidunderliga små varelser, små MINIPERSONER, tänker jag medan jag beundrar den lille gossen i min famn. Så liten som han är, och ändå vet han att mamma och pappa faktiskt dyrkar honom som en gud. Han vet sitt värde som det allra dyrbaraste i våra liv!
Så liten och ändå vet han precis hur han ska få oss till att göra precis på hans sätt, även om det handlar om att oupphörligt sjunga vyssanlull (för så har jag alltid sjungit den) och/eller vagga honom. Det spelar heller ingen roll om mamma och pappa försöker sjunga något annat, för har han bestämt sig så är det inget annat som gäller. Och allt endast 36 veckor gammal!
Allt jag kan tänka på medan jag sakta vyssanlullar honom är att jag vill ge honom den allra bästa starten i livet. Jag tänker på alla små och stora saker jag vill göra för honom och ge honom. Den bästa, finaste barndomen! Jag vill återuppleva barndomens fascination för livet genom hans ögon, och tillsammans med honom upptäcka allt spännande som livet har att erbjuda.
